En vanlig dag som spärrvakt

Det är lördag och mitt andra pass denna vecka ska till att börja. Jag väljer att gå till kristineberg eftersom jag vet att jag kommer sitta stilla i närmare nio timmar. På mig har jag min uniform, min prasslande windstopper på mig. Den som har annorlunda tyg på axlarna och armbågarna. Jag gillar det. Men trots att det är storlek XXS så sitter den ändå tokigt på mig. Jag har väl för smala axlar...

Jag prasslade iväg. Mycket väl medveten om att jag skulle komma precis i tid. Fast man ska ju helst vara där tio minuter innan. Den så kallade "tiominutersregeln" är inte min favorit. Jag får ju inte betalt för att jag kommer innan jag börjat. Men ändå används den ju. För är man två minuter sen så har den man ska avlösa rätt att ringa och tala om att ingen kommit och avlöst.

Jag kom till alvik 15.20 och sen tar det en minut att ta sig ned för trapporna. De där jädra trapporna är ju hopplösa! Nästan framstupa föll jag, men ja, på fötterna. Ner och passera spärrlinjen, jag ser min kollega lyfta luren, "vafasen!" hinner jag tänka, sliter upp dörren och möts av den otrevliga lukten som ständigt råder där inne. "Hej" - "Hej" är mitt svar och min kollega försvinner iväg, utan att säga något. Min mobil ringer två sekunder senare "var är du?!" Men cirkus... Lugnt svarade jag att jag var på jobbet, i spärren.

Det var startskottet och nu återstod nio timmar av... det vet man aldrig.

Jag försökte få i mig en bulle från pressbyrån. Men det var på tok för mycket pärlsocker på den som for ut över golvet och vad det knastrade när man satte ner foten sen!

Mycket folk som vanligt. En pappa med två söner kom med tre smsbiljetter, hans biljett verkade okej. Men hans söners hade avsändare "Från Pappa". Okej? Jag tittade på pappan och såg i hans ögon att det inte var värt en diskussion. Han har redan ställt in sig på att jag är en korkad idiot som bara sitter här för att jag inte duger till nåt bättre och öppnar jag min mun... då har han redan laddat med nåt kokhett elakt... Jag ska väl inte dra förhastade slutsatser men jag lät honom gå. Varför kunde han bara inte hävda att barnen var under 12? Det skulle varit 10 gånger lättare än detta och då dessutom göra sig skyldig till förfalskning av biljetter.

Så dyker en man upp. Med en kamera som han trycker mot rutan. Många brukar ju skämta och jag ler på skoj åt mannen och knäpper av och jag blir bländad av blixten. "Men va fa... vad gör du?" Väser jag och han började mala på om något jag inte kunde uppfatta - mannen talade danska. Det enda jag förstod var att han tycker om att fota folk som säljer saker och att han skulle skicka detta till min arbetsgivare om jag ville. Jag svarade kort och gott - Nej.


Mitt pass slutade lugnt på södra sidan. Jag tuffade hemåt och åkte till fridhemsplan. Där såg det som vanligt ut som ett systembolag. Någon hade hällt ner öl uppifrån rulltrappan så det hade runnit ner snyggt och prydlgt längst ned. Stanken var nästan outhärdlig. Polisen hade tagit fast en man för misshandel.

Mina egna stationer är kanske inte de roligaste. Helst skulle jag sitta på fridhemsplan, där det är liv och rörelse. Fast det finns nackdelar. Man slipper få in tjugolappar som är indränkta i öl eller sprit. Det kan hända ändå, men risken är mindre.

Men jag gillar mitt jobb ändå. Att jobba 20% ger en sådär lagom dos av kaos och knäppa händelser.