Cynisk optimism

Först brann det i kiosken bredvid spärren i Blackeberg. Sen fick spärrlinjen stå öppen pga röklukt och partiklar farliga för luftrör. Dessutom sattes en väktare dit, som skulle sitta där i 12-timmarspass istället för ett fungerande brandlarm. Eftersom Blackeberg är min station fick jag också sitta där, men fick veta att jag kunde tillbringa tiden i Råcksta eller på Islandstorget. Jag slapp stämpla och kunde koncentrera mig på småungarnas klotterförsök och annat korkat.

Så gjorde man om med ventilationen, ja, inte vet jag vad de gjorde men nåt hände eftersom det inte luktade så mycket rök längre. De fackliga skyddsombuden godkände Blackeberg åter som en arbetsplats. Men efter det har tydligen kollegor fått besvär med andning etc... Så skyddet ifrågasattes och platschef kallades in. Här börjar konflikten spåra ur och jag tappar greppet. Vissa spärrvakter vägrar arbeta i spärren medan andra gör det. Trots att ledningen säger åt oss att göra det.

Efter ett fackmöte jag inte var med på, och som tydligen spårat ur så att ett nytt fackmöte fick utlysas (?), placerades en redogörelse kring vad som hänt i Blackeberg. Längst ned kan man då läsa skyddsombudens cyniska optimism:

Och nu har styrelsen avgått.

Men det finns ju mängder av andra problem på vårt arbete! Låt mig vara optimistisk!

• Väldigt många har den senaste tiden blivit överkörda av tunnelbanan.
  Vi kan ju vara glada att varken vi eller lokalvården behöver plocka kroppsdelar runt spåren.
• Spärrvaktens yrke har väldigt låg status!
  Men vi kan vara glada att vi själva slipper planka i tunnelbanan.
• Resenärerna skyller ofta förseningar i tunnelbanan på spärrvakten
  Fast vi kan vara glada för att det inte är vi som behöver betala taxi åt alla som blir mer än 20-minuter försenade dit de ska.

Men lite roligt var det ju! =)